Jag är ju för dom som känner mig lite av en ensamvarg det är inget jag sticker under stolen med. Men så kommer det perioder då jag känner mig hopplöst ensam eller ….isolerad kanske bortstött till och med. Perioder när det bara är jag som funkar som jag och förstår mig, engagerar sig….Ibland kan även våra allra närmaste agera och låta som som “bekanta”, du vet inte nära nära utan just “bekanta”.
-Upp med hakan.
-Seså nu tar VI nya tag.
-Inget att vara ledsen för VI löser det.
-Their loss
-Dom fattar inte vad de går miste om
– Du är ju bara bäst
De som känner mig eller borde känna mig vid det här laget, vet att detta är rena döden, den distanserade vänligheten, den till synes påklistrade sympatin/empatin gör bara att jag drar mig ännu längre bort.
Jag behöver spontanitet, uppvaktning, ömhet, vänlighet som mest när jag troligtvis förtjänar det minst!!!!! Jag vet att veckan består i 5 VARDAGAR och 2 Helgdagar (generellt) men för mig är det 7 vardagar. alla dagar är likadana bortsett ifrån att vissa diskar jag och andra tvättar jag en del dagar både och jag gör det i tysthet och ensam, sen kommer olika delar av familjen hem ibland är vi två som äter ibland fler tillsammans. sen går alla till sina respektive saker att syssla med ensamma…… Shit jag måste ha ett jobb jag blir galen