Man är väl aldrig riktigt arbetslös, inte jag i alla fall, arbetssökande absolut i allra högsta grad. Det verkar som att folk inte tror på att jag söker arbete eller är för kräsen för att jag inte har fått något än. Jag söker men det är sant att jag inte söker vadsomhelst, jag vill till exempel inte vara chef, jo visst jag kan vara chef utan personalansvar, personal vill jag bara inte ha. Folk verkar ha svårt att acceptera att jag inte är intresserad av att göra karriär, klättra upp bli VD eller nåt…..Vi har under denna period som förflutit hunnit packa ihop gamla lägenheten målat hela den nya och flyttat in samt packat upp. Jag har hunnit bli ett år äldre likaså sambon.
Japan har besökts och jag vill verkligen dit igen.
Japan: rent, snyggt, effektivt, ärligt (på sitt eget sätt), artigt och såååå mycket mer……
Inga hysteriska telefonsignaler, inget “tvättande av byk i offentligheten” i form av babblande i mobilen på tunnelbana/buss etc. Så likt men ändå så olikt, så superteknologiskt men ändå så traditionellt. I mitt nästa liv vill jag om jag återföds till människa vill säga bo och leva i Japan helst Tokyo tror jag.
Jag har lyssnat på så mycket böcker mest i genren fantasy, jaja jag vet omoget, men vill jag se kaos, fattigdom, krig, hat och avundsjuka så behöver jag ju bara se mig omkring i samhället och världen, jag tror att alla skulle må bättre av lite magi.
Utanför fönstret faller löven och det blir mörkare och mörkare för var dag, i bubblan utanför mig som kallas omvärlden blir det också kallare för var dag och hårdare, för mig ter det sig som en “närframtid” jag inte vill ha någon del i.
På arbetsmarknaden är klimatet också hårt men på ett annat sätt beroende på vems ögon du använder, kvinna -check, inte akademiker-check, över 50 fyllda- check.
Då spelar det ingen roll att du har kompetens och är rekorderlig, villig att lära mer, lojal, trevlig, hungrig etc. den ENDA fördelen som jag har är att jag inte har små barn…….
Så många -“vi har valt att vänta med rekryteringen”, “rekrytering avbruten” och “tack men nej tack” som jag har fått sista tiden räcker och blir över för att fylla nästa liv också men det berättar man ju inte för nån, man får frågan -” Hur är läget” eller -“Hur har din dag varit” ….biter ihop käkarna, ler och svarar jo tack det är bra trots omständigheterna.
Sen har du de som har en annan approach -“mäh, vill du verkligen ha jobb så hade du fått ett” det sägs inte lika ofta som det syns……