Budskapet i meningen från T-Banan fortsätter att surra i huvet på mig.
Tänk om alla uppmärksammade de som tystnar mer än de som hojtar.
När dialogen mellan två människor tystnar är det dags att gå vidare då?
Men tystnaden är ju inte alltid av ondo eller är den?
Men det är kanske inte tystnaden i sig utan snarare att en persons röst tystnar dvs personen ger upp, resignerar, blir likgiltig.
Jag gillar tystnad, dvs när den är vald inte den kompakta kalla tystnaden utan den trygga varma tystnaden, den man kan uppleva när man sitter på förstu’ trappan och dricker kaffe tidigt en morgon på landet. Eller den tystnaden som jag upplevde min sista semestervecka när jag var ensam på landet.