Igår var jag på företagsmingel hos min gamla “samarbetspartner/arbetsgivare” temat var Mexico, det var trevligt om än lite hysteriskt. Många nya ansikten vilket var positivt, och de var mycket intresserade av min profil och ville ha mitt CV och att jag kanske eventuellt om gudarna vill börjar igen…..
B1 kom hem igår tokförkyld han hade glömt sina nycklar och det gick inga tåg till Uppsala….Det är bra med en mamma ibland =)
Hopp till förtvivlan
Glädje till sorg
Trygghet till oro
Under allt detta lurar…..Tänk om….
Den ständiga klumpen i magen om att inte duga eller räcka till.
Känslan av att man aldrig är ett förstahandsval.
Det gör att man ständigt är……arg? Nej, ledsen? Nej inte det heller eller jo lite. Besviken? Oh ja, mest på mig själv för att jag nu sitter här men även på omvärlden som är kall beräknande och cynisk som inte kan se potential eller möjligheter utan allt skall vara perfekt och färdigpaketerat helst med fint omslagspapper… precis som vi beställde det, vi fick allt och prutade på priset!
Allt man gör bildar “ringar på vattnet” Det kostar på att sticka ut hakan och ställa upp för vad man tycker är rätt och riktigt. Men de gånger belöning utfaller så är det så värt det Med B1 kommer det alltid att vara komplicerat, mor och dotter det bara är så. Hon är fantastisk sen kommer då det här typiska mamma dotter ….MEEEN hon kunde göra si eller så för att få/slippa.
Shit hon är fantastisk! End of story.
B2 är fenomenal, han är i all sin tuffhet både givmild och mjuk.
Sambon skall ha en eloge för att han har orkat och stått ut under alla år.
Nånstans tror jag innerligt att han älskar mig även om jag blir mer och mer osäker för varje dag, vartefter min egen självkänsla blir sämre och sämre.
Jag hamnar lite i, för att uttrycka mig drastiskt “livegen träldom”.
Hela min existens hänger på hans ekonomi just nu, de få korvören jag får in går till lite av räkningarna, sen finns det inte en spänn över av “mina” pengar. Jag försöker bidra genom att jag tvättar, diskar, plockar undan, skurar, tar hand om hunden. Men jag tar mig ingen vart och jag kan inte göra nånting för jag har inte en spänn.
Blir man inte deppig av det så blir man aldrig deppig…Jag är van att kunna försörja mig själv och andra, men nu hamnar jag i kläm.
Vi är tillbaka i stan, solen skiner och Sambon är ute med Mc:n fyrbeningen vilar lite, snart är det måndag…..det är ok om värmen kommer nu.
B2 fyller 22 år idag (bild) det är lite galet måste jag säga att jag som är så ung lyckas ha två vuxna barn….Måns vann eurovision song contest igår vilket ståhej, jag smyghejjade på hedersgästen Australien
Lördag, Landet två förkylda och mindre snygga typer sitter i varsin ände av soffan en surfandes den andra tittandes på motorsport……yay
Irritationen lurar under ytan, mest hos mig tror jag.
Jag känner att min sambo glömmer bort en massa saker som har med mig att göra, så pass mycket att jag undrar om det är mer som lurar under ytan…..
Oftast brukar dessa glömskor ske pga ointresse eller att han inte tycker att det är viktigt. hmmmmmmm
Idag var jag och fyrbeningen uppe i äppellunden, jag satt där i godan ro och kastade boll, när en studsig “golden” kommer inspringandes hon ville minsann också leka med boll, vår boll då inte sin egen som hon kom bärandes på utan vår…….ok hundarna kom fram till att ombyte förnöjer så dom bytte boll med varandra. strax därefter kommer husse travandes.
En man i 52-56 års åldern så vi samtalade lite det visade sig att han och hans fru har arbetat utomlands i några år men innan dess arbetat på Ericsson, de hade kommit hem för drygt ett år sedan då hans frus företag hade stationerat henne här hemma.
Mannen liksom jag förundrades över hur in i helskotta det kan vara så svårt att få jobb i Sverige när man är över 50 och jag kan ju inte annat än att hålla med. Han sa -“Det spelar ju ingen roll att jag prickar in 97% av deras önskemål med mitt CV, jag får ändå inte komma på intervju. Man blir behandlad som en paria för att man har passerat det magiska 50” , jag kan inte annat än hålla med. Han fortsatte med att säga 50+arna är som invandrarna på 80-90 talet, jag har säkert sökt 90 jobb och jag har inte fått komma på en enda intervju………….jag mumlade jag vet, det är galet.
Igår träffade jag en annan person som sedan när jag gått närmare och tittat henne i ansiktet visade sig vara en fd kollega till mig. Hon runt de 50 blev uppsagd pga omorganisation, och har som jag sökt mer än 200 jobb. Hon har fått komma på en (1) intervju. Det har gått så långt att hon nu lider av depression och har fått en person att tala med…..Fattar inte folk att det är vi som är över 50 som är lojala, flexibla, icke vabbare, och jobbar för att vi vill göra det???????
Räkningarna väller in, kontot är magert, för att inte säga anorektiskt.
Sambon har tagit MC-kort och sprang inom en vecka och köpte Motorcykel….jag skall inte nämna något om någon ålderskris men…….
Vi har beslutat oss för att sluta äga bil och privatleasa istället, så i Juni/Juli blir vi med Golf, ja det var otippat.
och jiddret med lägenheter fortsätter, igår var vi och tittade på en lägenhet på hantverkargatan som faktiskt har potential obs, jag sa potential.
Sambon är mer inne på en som är nyproduktion, ja ja vi har några dagar till att tänka.
Sköna Maj har kommit och det är ljust, länge på kvällarna, även om värmen inte riktigt har infunnit sig. jobbsökandet rullar på och det känns som att det lättat något.
Eller inte, jag blev just refuserad, igen……………………