Landstingets samordning fungerar inte alls, som det är idag.
I folkmun heter det “-Du måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk” (få vård), eftersom kampen för rätt och snabb vård är så tuff. Är du inte tillräckligt frisk eller på annat sätt inte kan föra din talan, då gäller det att du har ett nätverk av närstående/släktingar som kan ta upp kampen istället för dig som är sjuk.
Detta är både svårt och dyrt och tidskrävande.
Svårigheten, består i att man som närstående inte kan förmedla den smärtan eller den sjukdomen, ens nära lider av på ett effektivt sätt verbalt.
Det blir alltid lite av “viskleken” olika människor lägger till och drar ifrån fakta oftast omedvetet och detta sker även inom vården när patienter bollas runt och varje läkare har sin åsikt om “vad det kan tänkas vara” detta skrivs in i journalen som en del av en sanning, Sen blir det lite av “den som skriker högst”…..Det är inte de som skriker vi skall oroa oss för det är de som har tystnat.
Den dyra delen är att man som närstående kanske inte har möjligheten att ta ledigt och gå ifrån jobbet av många olika anledningar som ej skall radas upp här, är det ens maka eller make som är sjuk och denne i vanliga fall arbetar, innebär det att 2 människors inkomst försvinner samt deras skattepengar in till staten nästa led.
Är man förälder till den sjuke/skadade och familjeförsörjare ja då kan denna brist på samordning få förödande inverkan på en hel familjs existens.
Det kostar pengar att gå till läkare!
Det kostar i skattepengar men även varje sjukbesök kostar och varje timma av väntan på akuten eller annan vårdgivare kostar, varje timma man istället för att arbeta spenderar med att oroa sig för sin närstående, sova dåligt eller planera för nästa steg.
Dessutom minskad effektivitet ute hos arbetsgivare.
Den totala bristen på samordning gör att det inte finns några synergier i vården idag, ingen annan plockar upp “bollen” som tex. “medicinaren” släppt för att det inte var hans boll, utan det är upp till patienten/närstående att hitta ett nytt spår in i vården. “-Ok nu har vi varit på medicin… vi utesluter medicin då försöker vi med …låt se….Neurokirurgen”.
Nya väntetider och allt sker linjärt, på patientens och dennes närstående bekostnad ur alla perspektiv.
Nya remisser nya kötider oftast ett par månader längre fram i tiden och under tiden är den sjuke just, sjuk….vem vårdar, vem bryr sig om och vem lugnar.
Dagar blir veckor och veckor blir till månader i värsta fall till år utan att man fått den hjälp man behöver dvs inget händer. Den som är sjuk fortsätter att vara sjuk och kan således inte bidra i samhället om det är en vuxen.
Är det ett barn (upp till 12 år tillåten vab 60 dagar per år)å andra sidan behöver det barnet få vård i hemmet av en anhörig som i sin tur inte bidrar i samhället och dessutom lider ekonomisk förlust. I detta land där det finns så mycket ensamstående föräldrar är detta en katastrof på flera plan i förlängningen.
I de fallen då “barnen” är över 12 då är “vab” inte tillåtet utom i extrema fall, här skall barnet vårda sig själv missa skola ev. gymnasium en längre tid. Här kommer dessutom stressen över att missa skolan och oro över framtiden in som en farlig faktor men även depression av att inte vara som andra och förlusten av vänner som är viktiga i den åldern dvs. ytterligare saker som påverkar sjukdomsbilden och komplicerar hela scenariot än mer.
Man kan inte sätta människoliv på PAUS!!!
Hur skulle det vara då?
Jo, det skulle vara som en, det låter konstigt att säga det men det skulle fungera som en IT helpdesk.
Patienten talar med “helpdesken” (vårdcentral/husläkare/generalisten) inte vårdguiden, i många fall kan denna första instans lösa “problemet”, det blir då ett som man kan kalla ett direktavslutat ärende, då det inte rör sig om lite tyngre punktinsatser där det krävs specialisthjälp.
De fall det rör sig om lite knepigare ärenden bör “helpdesken” (vårdcentral/husläkare/generalisten) genast efter en första analys, skicka iväg patienten/ärendet till en “dispatcher”, denne har (äger) nu ärendet/patienten som sitt ansvar tills dess att problemet är löst.
Denna “dispatcher” skulle kunna vara en äldre läkare med brett kontaktnät eller varför inte sjuksköterskor som har arbetat länge i vården.
Denna “dispatchers” roll är inte att undersöka patienten igen och felsöka utan enbart ta till sig informationen som medföljer patienten/ärendet från “helpdesken” (vårdcentral/husläkare/generalisten).
Han eller hon skall slussa vidare ärendet/patienten men hela tiden “äga” ärendet och följa upp och återkoppla.
Vid vissa riktigt komplexa ärenden kanske “dispatchern” behöver kalla till ett möte med flera olika läkare och enheter kanske med andra dispatchers där de kan slå sina kloka huvuden ihop..
“Dispatcherns” roll är att vara spindeln i nätet och se till att patienten inte faller igenom eller fastnar någonstans på vägen.
Vartefter denne dispatcher utvecklas desto tätare blir dennes nät och kunskapen växer.
Eftersom sjukvården är dispatcherns bakgård så kan denne dessutom sätta flera parallella spår i rörelse samtidigt. Dispatchern kan beställa prover ta in provsvar, skickar dessa vidare dit de ska och på så sätt underlätta för specialist läkaren.
Dispatchern/dispatcherns team sitter med all information som är lagrad i ett ärendehanteringssystem (journal)
Dispatcherns roll är patientens trygghet och fasta punkt inom sjukvården genom täta kontakter och uppföljningar.
Dispatcherns syfte och mål är att hjälpa patienten att få adekvat diagnos/vård inom adekvat tid genom att sammarbeta, sedan tillsammans med patienten kunna stänga ärendet när det är klart.
Eftersom jag själv är mamma till ett barn i gymnasieåldern som för två år sedan blev sjuk och vi har bollats mellan sjukhus och enheter där vi fått alla möjliga diagnoser till höger och vänster. Reaktionerna från vården när man ställer följd frågor alternativ kontroll frågor är inte förlåtande eller ens förstående.
I de flesta fallen måste jag säga att “syrrorna” är fantastiska likaså undersköterskorna.
I två års tid har vi kommit i kontakt med det dryga 20 talet läkare.
3 av dessa läkare skulle jag vilja tacka av hela mitt hjärta för att de uppträdde som människor, visade respekt och förståelse och försökte.
10 talet läkare har bemött oss med nonchalans och raljerande attityd och kommentar likande -“Alla kan inte vara doktor House”
Sedan har vi ett par skräckexemplar med hybris, som på intet sätt får ifrågasättas och lyckas åstadkomma känslan av att man nästan skall be om ursäkt för att man tar upp deras dyrbara tid.
Jag har kommit i kontakt med många andra föräldrar till barn och andra närstående till vuxna sjuka som har liknande erfarenheter och liknande historier.
Självklart har jag träffat andra där det faktiskt har fungerat men för det mesta har jag sorgligt nog hört motsatsen.